Igårkväll var Thomas och jag och åt på en turskisk restaurang med ett så svårt namn att jag inte ens kommer ihåg det, vilket inte gör någonting då det inte är värt att komma ihåg. Maten var god, men servicen så dålig att jag slogs av en obehaglig känsla av att vi kanske var spöken, alltså döda själar som vandrar omkring men som inte kan påkalla uppmärksamhet från de levande.

I morse gick vi upp tidigt, fastän att det var lördag, för att ta oss till meditationskursintrot. Jag är fortfarande förvånad över att jag fick Thomas med mig på detta lustiga upptåg, men han var positivt inställd och visade sig ha en mer naturlig fallenhet för det där med meditation då han faktiskt lyckades ta sig till drömtillstånd (i meditation, "alfanivå") utan att sova, medan jag först betedde mig som ett ADHD-barn som inte kunde sitta/ligga still (när man får den instruktionen, visst börjar det klia över alla möjliga ställen över kroppen då?) och sedan av ren utmattning somnade som en baby och är därmed inte medveten om vad som sades under sista halvan av kursen. Men jag tror att den var bra.

Efter lite sushi i magen tog jag mig till träning. Jag räknade ut att sen i juni har jag tränat kanske 5 gånger på SATS. Det innebär varje träningspass har kostat mig ca 400 kronor. :S

Är det nån mer än jag som känner att jag är lite fel ute, eller i alla fall har en hel del att jobba på?


Så här ser vi ut tidiga lördagsmorgnar.

Jag beställde en ny magdansdräkt på nätet med matchande slöja på magdansbutiken. Min danslärare tyckte att jag kan ha samma dräkt som tidigare (jag har dansat i den dräkten på två uppvisningar redan :S) för att "den är ju så himla snygg" och att jag (hör och häpna) skulle sy en egen slöja i polyester. Jag har inte ens en symaskin!


Snygg, men gammal, lite sliten och tråkig. Toppen har dessutom aldrig passat mig riktigt då det är minst en D-kupa.


Nyare, fräschare och sexigare. Helt okej pris, med slöjan till går hela outfiten på 1600:-.

Jag är bara med i ett nummer i år, då kurserna jag ville gå krockade med varandra. Men om ni ändå vill komma och titta så äger showen rum på kvällen den 8 december. Det är bara att kontakta mig för mer info.

Idag är jag sjukt trött efter att ha haft patienter och skrivit journaler från kl. 9-17 idag. I normala fall skulle jag ta en smörgås och lite te när jag kom hem och decka i sängen. Men nu har jag en sambo som förutom uppgiften att vara en alldeles underbar pojkvän för tillfället också har tagit på sig att bemöta den vindpinade kylan för att handla mat till oss. Förhoppningsvis får jag lite massage på mina ömmande axlar senare ikväll. Jag tror att jag kan börja vänja mig vid detta...

Nu har jag bokat in en gratis introduktion i meditation (yoga) till lördag och ytterligare en helkroppsmassage (fick erbjudande om rabatt på mailen) till december.

Jag avslöjade idag i kursen terapeutiskt förhållningssätt när vi skulle berätta en egenskap vi vill ha att jag skulle vilja kunna sätta min vansinnigt tjattriga hjärna som inte ger mig en sekunds vila på paus, och då inte bara genom att sova, utan i vaket tillstånd.

Men vad är meditation tillför om inte just för att få kontroll på tanken och försätta den i vila? Jag hoppas att jag och min hjärna kan komma tillfreds och bli vänner en vacker dag, för just nu vill den bara helt enkelt inte hålla snattran. Att ha mellan 2-3 parallella monologer (och en hel del av dem väldigt oviktiga) i huvudet konstant gör en väldigt snabbtänkt och effektiv, men ofantligt trött. Någon som vill byta?

Enda risken med att börja meditera är att det kommer att kännas vansinnigt stereotypt. Jag är ju trots allt indiska. Det är lite som en latino som tar en nybörjarkurs i salsa eller en kines som börjar träna Kung FU :S. Vem vet, jag kanske hittar tillbaka till mina "rötter" och slutar som yogi på ett ashram i Mumbai och går vidare i min "karriär" för att bli andlig guru. Hmpf, knappast, med tanke på att jag är värdelös på träningsformen hatha yoga (det känns som ett varenda sena i kroppen ska brista. Jag vägrar att utsätta mig för denna tortyr någonsin igen).

Padma betyder lotusblomma. Ni känner förmodligen mest till lotusblomman som vår vita näckros, men det finns massa olika i familjen lotus.

Kändisar vid namn Padma: I Harry Potter finns en karaktär som heter Padma (hon går på bal med Harry). Visste ni att det finns en toppmodell vid namn Padma? Förutom att hon är en framgångsrik modell och tv-kock så växte hon upp som vegetarian och lider av faderskomplex då hon beskriver sin egen pappa som sexig och gifte sig med en gammal gubbe; en författare vid namn Salman Rushdie. Paret skiljde sig dock år 2007.

Jag har under några dagar gått in på Egoinas blogg, en tjej i bloggtoppen (bland de 10 mest lästa) som till skillnad från alla andra bloggar i toppen inte är en fjortisblogg som tar sig själv på alldeles för stort allvar, utan en blogg med en stor portion självironi. Jag har kommenterat den några gånger för att jag gillar hennes inlägg och nu börjar fler läsare trilla in på min blogg med medföljande kommentarer.

Naturligtvis läser dessa människor egentligen inte min blogg, utan kommenterar för att locka mina läsare till sin blogg. Och prostitutionen bara fortsätter. Det är lite som med facebook; "den som har flest vänner vinner", fast med bloggar är det flest läsare som gäller naturligtvis. Jag funderade på om jag ska gå med i bordellen och prostituera mig på alla bloggar i bloggtoppen för att locka läsare, sen tänkte jag att njäe... Jag vill faktiskt inte ha alla fjortistorskar hit.

Och du, kommentera gärna! Välkommen till min blogg ;)

Aktuellt: JAG HAR FÅTT JOBB!

Varför jag är glad: Jo, för den här gången tackade jag ja! Det är detta jobbet jag har väntat på när jag har tagit risken att tacka nej till andra erbjudanden och anställningsintervjuer. Jag hade helt enkelt bestämt mig för att det var detta jag skulle ha och inget annat.

Arbetsplats: Svanholmens gruppbostad.

Anställningsbefattning: Vårdbiträde.

Brukare: 6 personer med förvärvade hjärnskador, däribland med afasi till följd (perfekt för mig som logopedstuderande).

Varför jag ville ha jobbet så gärna: Det är den lugnaste gruppbostaden av 13 (?) stycken i Skärholmens upptagningsområde (jag avskyr stress). Både chefen och de som jobbar där är unga. Det är en blandad arbetsplats med både killar och tjejer (äntligen lite dynamik. Jag har befunnit mig på kvinnodominerade platser sen jag började gymnasiet när jag var 16 och det gick 2 killar i min klass. Det gör det i min nuvarande logopedklass också).

Förväntningar: Arbetet verkar roligt och likaså arbetskollegerna. Jag tror att det kommer att bli lärorikt och meriterande för min logopedkarriär samt att jag kommer att göra ett bra jobb.

Jag är helt slutkörd och jag har ont av flera olika anledningar; urinvägsinfektion är väl den mest bekanta av dem. Med undantag från besöket på neurofysiologikliniken i morse där jag fick min Active Watch, ett armband som mäter min dygnsrytm under en vecka, så har dagen bestått av hopplösa telefonsamtal till olika vårdkliniker. Efter otrevliga eller beklagande svar om att köerna är fulla och en tid först i januari så bröt jag ihop. De senaste månaderna har jag tappat allt hopp om den svenska vården; var man än söker sig verkar allting gå snett och de vill bara att man kommer ut genom samma dörr som man kom in igenom så fort som möjligt. Läkare som suckar, långa väntlistor för akuta besvär etc. Man måste ha ordentligt med pengar i plånboken om man ska få bra och snabb hjälp i Stockholm, alltså vara beredd att hosta upp en lax i timmen. Inte så lätt när man är student.

Då vände allt. Jag gick till ungdomsmottagningen (som jag btw bor granne med) och fick prata med barnmorskan, som jag från dag ett har varit positivt överraskad av. Hon lyssnar och förstår och framför allt gör någonting till skillnad från den värdelösa ungdomsmottagningen jag gick till när jag bodde i Ängelholm och alla andra värdelösa vårdinsatser här i Stockholm som kan få vilken hjälpsökande patient som helst deprimerad.

Först blev jag avigt ställd när barnmorskan inledde samtalet med att förklara för mig att hon var stressad pga av det nya journalsystemet som hon inte hade vant sig vid.
- "Take care?" frågade jag förstående, och hon såg överraskad och glad ut.
- Ja, faktiskt.
Några minuter senare sa hon det vettigaste jag har hört på länge:
- De viktigaste vårdkontakterna man har är en bra tandläkare och en bra gynekolog. Man ska kunna komma till när man behöver, känna sig trygg i bemötandet, uppleva att personen verkligen lyssnar och veta att denne ger en bästa möjliga behandling.

Efter de orden så lovade hon mig en etablerad gynekologkontakt till en kvinna som hon personligen tycker är väldigt duktig. Jag kände för att kasta mig över henne och omfamna henne. Jag lät dock bli.

Någonting jag har lärt mig av allt dåligt bemötande och vad jag hör från andra som har varit med om liknande och till och med värre är att den dagen jag får egna patienter, hur stressad jag än är på grund av alla nerskärningar i vården, så ska jag tillhöra den lilla guldklimpen med personer som ändå får patienterna att skina upp när de har förlorat allt hopp.

Vem är världens hjälte? Klicka HÄR för att få veta! (Ha högtalarna på).

Ååå nu blir jag lite spänd; Thomas med båda mina potentiella svärföräldrar kommer hit för att hjälpa till med T-s inflytt hos mig. De har aldrig varit hemma hos mig innan. Undra om köttfärslimpa á la Lindström går hem? För tillfället är lägenheten i städkaos; jag hoppas att jag hinner göra den fin till de kommer!

Jag hittade min hålslagare. Och den låg, såklart, under en hög med papper....

En kvinna i heltäckande burka kommer in i tvättstugan när jag håller på att vika ihop det sista.

Hon: "Hello, Padma. How are you today?"

Jag svarar att det är bra med mig och frågar detsamma, samtidigt som jag noterar att hon vet mitt namn men att jag inte en aning om vem hon är. När vi går in i hissen frågar jag som vanligt vilken våning hon ska till. Jag föreställer mig hur hon tittar förbryllat på mig under sin ansiktsförklädnad när hon säger att hon ska till samma våning som jag naturligtvis; vi har bott mittemot i flera år och vi har pratat med varandra förut.

Jag börjar svamla fram en ursäkt om att jag minns att vi har pratat någon gång tidigare (har inget som helst minne av detta), men att jag hade glömt bort att hon bodde på samma våningsplan bara. Men till mitt försvar, hur lätt är det att komma ihåg en burka-klädd kvinna? Det är inte som att det ploppar upp en bild av hennes ansikte i mitt minne när vi möts.


Det hade kanske varit lättare om hon i alla fall visade benen. Då hade det funnits nån kroppsdel att fästa på minnet.

Jag gick ner till tvättstugan för att kolla om det fanns någon tvättid ledig idag. Det fanns det. Min egen cylinder markerade nämligen tiden jag ville ha. Först blev jag glad över vilken tur jag hade, sedan insåg jag vad det måste innebära; det var en hel jävla månad sen jag tvättade sist! :S

Jag står och sorterar pappershögar från flera år tillbaka (när man är student har man sjukt mycket av den varan). Jag är redo att lägga in dem i prydliga märkta pärmar när jag upptäcker att jag inte har nån hålslagare.

Jag (ringer mamma panikslagen och utropar med gäll röst när hon lyfter luren innan hon hunnit säga något): DU!
Mamma (förvånat): Jag?
Jag: Hålslagare! Har du gett mig någon sådan?!
Mamma: Jag minns inte riktigt... Kolla där du har dina andra grejor... Din lägenhet är ju inte så stor så finns den inte där så finns den inte.

Vi diskuterar fram och tillbaka troligheten över om jag skulle kunna ha en hålslagare eller ej och kommer fram till att det verkar se mörkt ut. Mamma som aldrig har varit så finkänslig för mina känslostormande utfall skrattar åt mig under hela samtalet (det påminner mig om hur hon reagerade när jag som tonåring hade min första fylla och stod med huvudet som en struts nerstoppad i hennes handväska och medan jag gnällde över att det snurrade. Men det är en helt annan historia). Tio minuter senare ringer jag Thomas:

Thomas (glad): Hej baby
Jag (bedrövad): Hej... Har du möjligtvis någon hålslagare?
Thomas: Ja, faktiskt. Jag stod precis och funderade över om jag skulle ta med den till dig men kom fram till att du säkert redan har en sådan.

Jag lägger ut en lång och gnällig beskrivning över hur jobbigt det är att ha sorterat runt papper i hela lägenheten bara för att komma på att jag inte har möjlighet att sätta in dem någonstans. Han skrattar inte utan ömkar mig lite (så som bara pojkvänner känner sig skyldiga att göra, även om de tycker att man är störtlöjlig, men inser att det inte är läge att påpeka det) och lovar att ta med den till mig i morgon.

Thomas (pratar barnriktat tal och nyper mig i kinderna): Du är så gullig just nu!
Jag (snörvlar): Så jag är inte sexig då?
Thomas: Nej... inte just nu.
Jag: Vacker?
Thomas: Inte det heller. Bara jätte, jättegullig.

Jag går bort och tittar mig i spegeln och inser till min förfäran vad han menar med att jag varken är sexig eller vacker. Dock vet jag inte om jag håller med om att gullighetsfaktorn är så hög. Jag känner mig snarare som en mongolid dvärg. Detta är sista gången jag lullar omkring i hans kläder när jag är sjuk:



Ps. Hostmedicin+ren vodka+Ipren=SANT. Jag vet inte om det gjorde mig något friskare, men det blev jävligt mycket roligare att vara sjuk. ds.